obrieen

Det här med att gå runt med världens klump i halsen, så fort man kommer hem sätter man på en låt som väcker känslor och brister ut i gråt, men hur mycket man än gråter kommer inte all saknad och all ångest ur kroppen. Vem fan kan tycka det är värt det, jag förstår inte det. Tänker aldrig, aldrig, aldrig ge av mig själv igen, inte ens lite.